I helgen har vi barnvakt. Vi ska ha ett par folk här på lördagen och ut efter. Ska bli RIKTIGT kul! :D I morgon ska jag klippa mig. Jag ska vara modell på en frisörskola och frisyren blir en Victoria Beckham, alltså uppklippt i nacken och längre fram. Ska bli MYCKET spännande! Vi får väl se om det blir en bild i morgon. En "efter"bild. "Före"bild har jag ingen tyvärr. Och det är väl lika bra det. ;)

I natt har Alexander sovit hos min mamma och följande dialog utspelade sig (A = Alexander & V = min mamma):

V: Har dom varit snälla mot dig sen?
A: Nej, några har börjat igen. Dom sa nog bara förlåt för det som hade hänt innan.
V: Vad har dom gjort?
A: Några killar jagade några tjejer och jag fick inte vara med. Jag fick inte skratta. Och om jag gjorde det skulle jag bli inlåst på toa. Inte så länge men kanske 10 sekunder.
V: Har du sagt till fröken?
A: Nej det är inte så allvarligt.
V: Det är allvarligt. Hur är det på fritids?
A: Det är inte så allvarligt men jag får inte alltid vara med och leka.
V: Varför inte det?
A: Jag vet inte.

Hur hade ni agerat? Jag kan skriva hur jag tänker och vad jag har gjort den, men först vill jag höra era reaktioner. Tack.

Magnus gick en dag för att hämta Alexander på fritids. Han kommer hem med en storgråtandes son. Vi går ut och han berättar för mig att när han hämtade på fritids hände följande:
Alexander kommer ner från övervåningen precis när Magnus kommer in genom ytterdörren. Fritids har 2 våningar. På övervåningen finns en stor sal med plintar, ribbstolar, mattor o.dyl Magnus frågar Alexander vad som hänt. En fröken hör gråten och kommer och frågar hon också. Alexander vill inget säga. Kontoret erbjuds och där inne berättar han att de hade hoppat från en plint ner i en tjock matta. Alexander hade blivit nerputtat från en plint (de är ganska höga ju) med orden att han är för tjock för att vara med. Han ÄR INTE tjock, vad får ungar allt ifrån??!!

Läraren stormar ut och hämtar de två skyldiga och de får be om ursäkt båda två. Den ena skämdes medan den andra sa förlåt och gick typ. Alexander var fortfarande ledsen när han kom hem. Han hade INTE gått ner från gympasalen för att säga till fröknarna! Nej, han fick ju inte vara med...  

Dagen efter ville inte Alexander till skolan eller fritids. Skolan var jobbig och fritids har han tröttnat på. SA han. Jag gick bort med Oliver till skolan och körde Alicia till dagis, Alexander var hemma så länge och Magnus hade kört till sin skola.

Alexanders ena fröken ringde och jag sa som det var. Hon tog det direkt på allvar, de visste inte ens om vad som hade hänt på fritids i förrgår. Hon föreslog att vi skulle komma bort och prata med dom och alla pojkarna så det gjorde vi. När vi kom in i klassrummet satt där 13 pojkar med ganska nedsjunkna huvud... Fröken frågade om det var någon som ville säga något. S räckte upp handen och sa
"Förlåt Alexander". Nästa likadant. Och nästa likadant. Och nästa. Och nästa. 10 ungar sa förlåt...

Då kom det över mig. Herregud, har ALLA dessa + de äldre varit på Alexander?! Ja, så var det. Fröken sa att de här pojkarna hade rannsakat sig själva och tänkt tillbaka. Detta har hållt på i över 1 år. Nästan VARJE DAG! Stora tårar rullade längs mina kinder. Det blev så emotionellt att höra alla säga förlåt till MIN son. ALLA dessa har varit på honom, fysiskt och psykiskt, mest psykiskt dock.

Sen gick vi hem, Alexander och jag. Dagen efter gick han till skolan igen. De har något som heter kompissamtal i skolan med förresten. Jag glömde fråga hur ofta, men detta ska tas upp och följas upp ordentligt! Det ska inte hända fler gånger, känns så skönt!

Pojkarna hade varit på honom om hans längd också förresten. En fröken frågade om jag kunde förklara lite om det. Jag frågade om de visste vad skelett är som vi har i kroppen? De svarade ja. Jag sa att Alexanders skelett växer lite fortare än ert skelett så han är lite längre än er. INTE tjock, men LÄNGRE. Hans lillebror är liten, men det spelar ingen roll. Men det kommer att sluta så när ni är ungefär 15 år så är ni ungefär lika långa allihopa. De verkade ta till sig det med.

En eloge och stor ros till dig som orkade läsa allt.

I bland kommer känslorna över mig som bara den. Då skriver jag. Min son, Oliver, är snart 6 år och har HFA (högfungerande autism).

Varför vara som alla andra?

(Skrivet ur min son, Olivers, perspektiv.)

Varför ska jag vara som alla andra när jag kan vara som mig?

(Jag är ju så underbar!)

Varför ska man prata med folk man inte känner?

(Jag har ju fått lära mig att INTE göra det, förvirrande värld)

Varför ska man prata när man kan hävda sig på högre nivåer?

(Man kan inte alltid rå för sina skrik)

Varför ska man gapa hos tandläkaren?

(Jag känner ju inte honom!)

Varför måste man tycka om allt man får i present?

(Jag har ju fått lära mig att visa vad jag tycker och tänker)

Varför måste alla människor röra vid mig så ofta?

(Jag tycker liksom inte om närkontakt)

Varför finns det så mycket konstiga ord & uttryck?

(Stor värld med alldeles för många komplicerade ord)

Varför tittar folk på mig när jag skriker och är ledsen?

(Jag hävdar mig ju bara på mitt vis)

Varför tittar folk när jag och mamma pratar med våra händer?

(Teckenspråk är också ett språk, är det konstigt?)

Varför tror folk att jag är ouppfostrad?

(Jag är ju bara extra unik)

Varför är jag så speciell?

(För det är så det känns i min lilla kropp när folk gör allt ovanstående...)

Varför ska jag vara som alla andra när jag kan vara som mig?

(Jag är ju så underbar!)

Oj oj vad det var längesen jag skrev här! Men nu ska jag ta uåpp bloggen igen. I dag ska vi röja i trädgården. Poolen ska göras ren och plockas undan, läggas ner i källaren till nästa år. Massor av leksaker ligger ute lite överallt, de ska tas in till nästa år. Om vi hinner ska vi klippa buskarna som hänger ut ute i gatan med. Pust vilken dag!