Tredje barnet av tre under utredning. Ska man vara tacksam? Glad? Ledsen? Uppgiven? Hur ska man känna? Vad är normalt att känna? KAN jag inte få "vanliga" barn?? Varför blir (ev.) ALLA mina barn npf-iga? Det är tungt, sorgset och allmänt drygt. I bland skäms jag för att säga att vi varit på habiliteringen. Förnjudna känslor, jag vet. Ungefär som att önska sig en pojke om man bara har flickor och vice versa. Men jag känner vad jag känner och kan inte styra det. Tyvärr.

Hur ska jag klara dagarna om även min prinsessa får diagnos? Ja, det ÄR samma barn, jag vet. Men stämpeln då. Den känns. Som att ta en trubbig virknål och sticka över hela min kropp. Jag blöder. Jag gråter. Jag har ont. I min själ. I mitt huvud. Ja, nästan överallt. Jag värker. Jag domnar bort. Jag somnar. Snart. Orkar inte ta mig upp till ytan för att andas. Luften är slut. Den har gått ur mig totalt. Men med fokus på en sak; FIXA DET OCH ANDAS. Fixa det och andas. Fixa det och andas..... Ungefär.